Never think.

Då var dagen kommen.
Den dag då jag är så pass desperat att jag går till bemanningen för att "hoppas" på att jag blir anställd som timvikarie någonstans inom vården i min kära hemstad.
Trots att det inte finns något värre i mina ögon...

Det svåraste med detta möte är att jag inte kan vara ärlig utan måste låtsas va nån annan än den jag är. Jag måste på nått sätt lyckas övertyga människan om att jag behövs utan att använda lögner men samtidigt inte avslöja hur jag känner på riktigt.

Jag kan inte säga att jag vill jobba med det.
(För jag vill absolut inte jobba inom detta område.)
Jag kan inte säga att jag gillar det.
(För jag avskyr det.)
Jag kan inte säga att jag trivs.
(För jag mår illa av bara tanken.)

Åh, vad gör man inte för pengar när man verkligen behöver dem...